Bästa svängen - HÖKARÄNGEN!

Hejhej hallåååååååå!

Så, vad är nytt?

Emelie har kört en stenhård vecka. Hon har kvalificerat sig som medlem i Partyeliten Val Thorens där även Mackan och Matty ingår. Detta på grund av att hon körde utgång måndag, tisdag, onsdag samt torsdag – en härlig fyradagars helt enkelt! Elisabeth tog det lite lugnare och hänkade bara på onsdagens och torsdagens äventyr. I alla fall så pratade vi under onsdagens förkrök med Mackan (en av de vi bodde med när vi hyrde ut vår lägenhet till Lisas familj) om att det var väldigt trevligt att vara varandras rummisar och vi bestämde oss raskt för att han borde flytta in. Alla tre var jätteglada över det oerhört braiga förslaget som självklart skulle genomföras. Inte riktigt lika självklart nästa dag, dock eftersom Mackan trodde att det bara var fyllesnack vi hade ägnat oss åt. Ingalunda! Resultat: vi har nu en man i huset. Han flyttade in i fredags och bor här på obestämd tid, mycket trevligt!

Fredagen och lördagen har varit filmtittar-kvällar, i fredags bakade vi äppelpaj (ja, igen…) med ett gäng och såg på the Hangover och igår kom Calle över och så hade vi filmkväll med Stockholm Boogie. Det kändes nästan som att vara tillbaka i högstadiet; två killar, två tjejer – en soffa… hehe, nej det blev ingen action där, utan vi ägnade oss mest åt att sukta efter Jerka och Hoffe som var huvudpersonerna i en av de bästa filmer vi någonsin sett. Se den! Vi började längta efter både Stockholm och sommaren helt sjukt mycket.

Igår ringde klockan ganska tidigt eftersom vi hade bestämt möte med alla andra vid tio. Det hade nämligen snöat helt galet mycket (eller med ett mycket coolare ord; det hade dumpat galet mycket) under fredagen så det var ju som gjort för en ultimat skiddag. Vi begav oss mot La Masse, som tydligen är ett grymt offpist-åk. Efter att ha velat lite fram och tillbaka huruvida vi skulle åka med alla de coola kidsen eller inte, bestämde vi oss för att det inte är jättekul att vara sämst av alla på att åka offpist (speciellt inte att alla ska stå och kolla på en, suck) så vi åkte pist istället. Det var ändå som att åka offpist, pudersnö till typ knäna och jävlar vad jobbigt det var - fast kul! Så var det ju det här med Elisabeths backflip som behöver jobbas lite på, varpå hon ville ta sig till en park och börja öva på att i alla fall ta sig över ett hopp i ett stycke. Emelie kände sig liiiiiite sugen på att jobba på sina jibbermoves, så hon hänkade villigt. Väl i parken lyckades vi först åka förbi alla hopp. Vi befann oss liksom nedanför dem hela tiden, detta pga mycket dålig sikt – snö och vitt överallt – samt att det var ett sorts racerspår som vi följde som liksom lurade oss. Dålig stil, men satan vad fort det gick! Ingen idé att gråta över spilld mjölk, vi tog helt enkelt liften upp igen och tänkte inte låta oss luras av racerspåret igen! Nej, denna gång hoppades det hejvilt på alla hopp. Vi kände oss ganska balla, ända tills vi såg några som kunde på riktigt och gjorde 360s och allt möjligt. Elisabeth skulle försöka sig på en 180 men kom i början på att hon inte vågade, så det blev liksom en 90. Jävligt snyggt. Vi åkte upp i liften igen och kom vid vårt favorithopp (det minsta, hehe) i kontakt med tre oerhört duktiga fransmän. Jösses vad de pojkarna hoppade och snurrade. Imponerade tog vi mod till oss och bad dem lära oss hur man fick till det och på något vis lyckades de på en härlig mix av fransk-engelska typ förklara hur det gick till. Efter förklaringen ”det är jättelätt, bara titta och vrida på axlarna!” kände vi att inget kunde gå fel och provade varsin 180. Emelie lyckades med en härlig 90, inte illa, och Elisabeth lyckades faktiskt få till ett halvt varv. Hon kände sig stört ball och vi bestämde oss för att åka hem medan självförtroendet fortfarande var på topp. Vi lämnade våra fransmän (som förövrigt var 17 år, LAMMKÖTT!) och bestämde en ny dejt idag som vi tyvärr aldrig dök upp till. Osis. De ropade efter oss att vi ”forgot the french kiss!”. Vi kände oss heta, som riktiga vackra svenska flicka.

I den sista nedfarten på vår hemväg susade Elisabeth förbi någonting litet och runt som kunde tas för en sten, men som hon misstänkte var något annat (om hon ska vara helt ärlig hoppades hon på att det skulle vara en plånbok eller något annat värdefullt) och ropade därför till Emelie att hon skulle stanna, vilket hon gjorde (samt en tant av okänt ursprung). Det var varken plånbok eller sten som befann sig i backen, utan en mus. Helt blickstilla satt den där, förmodligen stel av skräck pga allt folk som åkte förbi i full fart. Vi bestämde oss för att rädda musen! Först tänkte vi i liten skala; typ sätta den vid sidan av pisten. Men det kändes inte riktigt rätt. Det såg kallt och snöigt ut för en liten mus att sitta där, även om det förmodligen var någon form av alpmus som älskar snö, så vi bestämde oss för att ta ner den till byn. Eftersom Elisabeth inte riktigt är någon djurvän fick Emelie ta musen (som vi nu hade döpt till Orvar) i händerna och Elisabeth fick åka med fyra stavar hemåt. Det var ganska jobbigt för Emelie att ta sig för vår sista, hemmagjorda offpist-backe utan stavar men med en ny vän kupad i vantarna. Elisabeth tyckte att det var en rolig tanke att Emelie skulle råka tappa Orvis och sen av misstag åka över honom med skidorna. Splaff liksom!

Väl hemma (efter vad som enligt Elisabeth var dagens jobbigaste övning; att ta sig de tjugo meter som är mellan backen och hemmet med två par skidor, varav Emelies väger ca 37 ton) bestämde vi oss för att musen inte bara kunde lämnas i byn utan lite mat i magen. Elisabeth ville ta hem honom och bosätta honom i en burk, men Emelie som är lite mer djurvän trodde att han skulle trivas bättre i naturen. I alla fall tyckte vi inte att det var mer än rätt att vår tredje rummis skulle få se honom. Vi gick helt enkelt upp till lägenheten och berättade för Mackan att vi hittat ett husdjur på väg hem. Rackarns vad glad han blev, fast han dolde glädjen i uttryck såsom ”nej men fyfan vad äckligt”, ”var hittade ni den där?!” och ”jag fattar inte att ni tog hem en mus…” . Till slut insåg han i alla fall trivseln och hämtade en tallrik full av gamla baguettesmulor som vi släppte ner Orvis på. Han såg ut att trivas där! Vi lät honom äta sig mätt och sen släppte vi ut honom i naturen igen, vi håller tummarna för att han mår bra.

Idag vaknade vi upp till strålande sol och kastade oss ut i backen för att åka. Vi fick ett sjukt fint offpist-åk (första gången själva!!) och sen ville Elisabeth lära sig 360 så vi åkte till parken igen. Mycket bättre väder idag och man kunde faktiskt se hoppen på riktigt, så vi bosatte oss vid det gröna hoppet och planerade för en grym jibbing-session. Efter två 180 med två misslyckade landningar hade Elisabeth dock:

1.       Tappat andan en gång.

2.       Gjort illa höften.

3.       Gjort illa armbågen.

4.       Samt vår personliga favorit; gjort sönder sin skida! Eller okej, ”bara” bindningen.

Det var bara att avsluta dagen. Vad som var riktigt fördelaktigt med detta var att vi befann oss i Menuires – byn bredvid Val T – så det var ju en bit hem. Elisabeth såg fram emot hemfärden som då skulle ske på en skida. Som tur är lyckades Emelie trycka till bindningen så att pjäxan i alla fall kunde klicka till, så att det slapp bli en pjäx+skid-färd hem. Dock kunde Elisabeth inte lägga någon vikt på skidan eftersom bindningen då släppte. Resultat: all vikt på högra skidan och därmed benet = mjölksyra. Arg och sur på Skiset, som monterat den kassa bindningen och dessutom inte lagat den tillräckligt bra första gången (ja, typ samma sak har hänt förut, fast då var det fixbart) var Elisabeth på sitt allra bästa humör när vi äntligen kom hem. Lite uppiggade blev vi båda av att sitta på balkongen i solen, dock.

Ikväll ska vi ut och kalasa, vi ser framemot morgondagen eftersom båda ramlat i pisten och slagit oss ganska mycket denna fantastiska dag. Slutsats: pist är farligt. Det ska bli spännande att se hur många nya, fina blåmärken vi har fått.

OVER AND OUT

Bettan&Emlan

Hälsning till Rebecca: VI HAR FÅTT DITT BREV! Vi grät nästan av lycka (och Elisabeth lite av smärta, eftersom vår brevlåda var trasig och hon slet upp den på läppen...) TACK GOS!